JAG ÄR INTE LIKA STARK LÄNGRE

 

Allt känns så hopplöst o bottenlöst. Det finns inget stopp någonstans utan allt bara jävlas.

Det är som jag hela tiden kämpar för att kunna hålla mig ovanför vattenytan men det är med nöd o näppe jag klarar av de.

Jag kan inte koppla av, kan inte sova, ja de har väl hela tiden varit si o så med sovandet,,, men nu är det ännu värre o har varit länge. Jag blir inte utsövd på ett par timmar för att sen gå runt i lgh lika länge för att sen kanske sova en timme. Jag vaknar aldrig utsövd o därför blir allt så mycket jobbigare.

Jag vet inte längre hur jag ska vara, fungera ? Jag har inte varit mig själv på länge.

Varför ska man tvingas att vara någon man inte är ? Jo då, jag vet att det är upp till mig att bestämma över mig själv. Men det är inte så enkelt.

Till slut så tror man på allt som sägs. Går ständigt på min vakt för snart så brakar de igen. Jag orkar inte mer.

Jag känner att jag flyr från mig själv, det är så skönt att kunna göra olika saker för att slippa tänka. Att prata med vänner, vara ute o gå, fota osv. Då slipper jag tänket, det som ständigt maler i huvet på mig.

Varför ?

Jag försöker intala mig själv att jag är stark att jag orkar stå emot allt. Så har det varit en gång i tiden, men så är det inte längre. Sakta med säkert bryts man ner.

Men det kanske är så att någonstans finns den där styrkan som man kan ta på , som en reserv när det verkligen känns kört på alla sätt o vis.

Jag hoppas att den finns, annars ligger jag risigt till om jag inte har något att hålla fast vid.

Det här med relationer är inte så lätt. Men det har jag vetat länge, men ändå blir det lite av en chock för var gång de händer något.

Jag vet ju de, så jag har ju mig själv att skylla. Fattar jag inte de ?

Nää, jag vill tro gott om alla. Dumt av mig.

Hur man än gör, vad man än säger så blir de så fel. O jag är så trött på att jämt behöva trippa på tå. Det måste få ett slut.

Men hur ?

Jag vet inte !

Men en sak vet jag o det är att det gör fruktansvärt ont !!!