MINA TANKAR GER MIG DÅLIGT SAMVETE

 

Morgon på er. God ? Nää absolut inte, eller ? Näää.

Jag är så trött på att jag inte tycks få ha ett eget tänkande. Blir man automatiskt dumförklarad när man är sjukskriven eller har sjukpension ?

Hela tiden ska man göra som alla andra vill. F-kassan, Läkarna, Sjukgymnaster, you name it. När man inte är arbetsför så är man inte värd ett skit. Innan jag fick reda på min diagnos så va jag orolig att det va något farligt som cancer eftersom värken bara blev värre o värre. En vanlig rtg , nä där ser man inget. En MR-rtg den är alldeles för dyr det kan vi inte kosta på dig o i dom banorna har det varit i alla år, för att inte tala om att "tiggande" man ska hålla på med när man måste få sina recept förnyade. Att sitta o redogöra för ALLA tabletter jag "missbrukar" brukar, räkna ut på miniräknare för att jag ska få höra med en stor suck att - Nja du har visst inte ätit för MÅNGA tabletter.

NÄ lyssna på vad jag säger !!!

Läkarna säger att jag inte får fortsätta med mina värktabletter för jag blir beroende. Ja de kan hända, men jag känner att jag INTE är beroende av värktabletterna. Jag KAN vara utan. MEN jag vill kunna ha en någorlunda dräglig dag. Är jag inte värd de ? Det är jag som måste utsätta min kropp för all skit o de kan jag lova att jag INTE gör i onödan. För hade jag inte haft den här värken så hade jag varit först ut att börja jobba o tjäna pengar. Inte gå här hemma o ha ont o inte ha någon som helst kontroll över min kropp.

Gör si o så, för det står om den här kvinnan i skvallerblaskorna om att hon åt de eller gjorde så o hon är minsann pigg i dag. Hon kommer ur sängen o har INGEN VÄRK.

Skitsnack. Dom som kommer ut på det sättet tror jag inte ett dugg på.

Leta istället reda på alla dom som håller sig i bakgrunden o mår skit för att dom kanske inte bli trodda, o måste kämpa för allt.

Att ha fibromyalgi är inte att "bara" ha värk. Oh nej. Allt annat som man får på köpet måste man kämpa för, men det tänker ingen på förutom dom som själva är i samma situation.

Kämpa för att ta sig ur sängen o veta att den här dagen kommer att bli hemsk för att jag har så ont, jag har inte sovit , det känns som jag har plastfilm i ögonen för jag ser inte klart, stenar i skorna när jag är ute , ja inne oxo fast utan skor, orkeslöshet, yr, ja listan kan göras lång.

Varför ska de vara enkelriktat ?

Det jag blir tillsagd att göra , måste jag göra för att få "bidraget" från f-kassan.  Men det läkaren o alla andra säger att dom ska göra är inte lika viktigt.

Vänner som visar vad dom går för när man blir sjuk. Visst det känns i hjärtat men samtidigt blir jag glad för deras ärlighet då slipper jag lägga energi på dom.

En sk kärlek som förstår hur en "kvinna" ska behandlas för att må bra o inte behöva ta emot skit från grisar till karlar.

Som säger sig vara helt annorlunda än alla andra idioter jag har sprungit på.  Som vet vilka knappar han ska trycka på för att han ska framstå som en toppenkille.

En toppenkille som påstår att han älskar mig som han aldrig har älskat någon annan. Men som behandlar mig som något katten dragit in. Jag är inte ens värd skiten under skosulorna.

Att bli ifrågasatt om allt, när det enda jag har gjort är att älskat o visat min kärlek o ändå får jag skit.

Lögner, svek, lögner igen, ord som lovar att allt ska bli bra.

Blir kallad lögnare. NÄ tack, lögnerna står DU själv för, inte jag.

Så från alla håll o kanter blir jag ifrågasatt, tillsagd att göra si o så.

NEJ, inte mer. Vårdcentralen har fått veta vad jag tycker, o jag ska fortsätta tala om det för dom sålänge dom inte kan bemöta mig med respekt.

Detsamma gäller även DIG o andra som inte vet vad respekt är.

Jag är trött på att ständigt ha ögonen på mig, att inte kunna få vara mig själv.

Jag vill bara få må bra, få vara mig själv för jag är ingen annan än den jag är.

Alla dom här tankarn ger mig dåligt samvete för jag vet att jag har det så mycket bättre än många andra. Som t ex "fallet" Louise som verkligen har fått kämpa för sitt liv med sådana föräldrar. En pappa som har utnyttjat henne i många år.

Så vem är jag att klaga ? Men jag är ju mig själv närmast, det är ju jag som måste se till att JAG ska må bra, att jag ska orka fightas för allt som behövs för det är en kamp i så gott som allt jag ska göra.

Jag vill kunna ta kontroll över min kropp igen, jag begär inte mycket för min egna del.

Även att jag mår helt underbart i mitt hjärta för att jag har min son o mitt barnbarn så kan det inte hjälpas att jag i alla fall känner att jag måste kämpa för allt, att jag ibland blir lessen, arg, blir behandlad som en skit, vilket gör att jag mår skit.

Jag har det bra förutom allt detta. O det lilla jag önskar mig själv gör att jag får dåligt samvete.

Varför ?

 

Puss I Pannan