VAD VILL JAG MED DETTA ?

 

Hualigen vilket trist väder det är. Det blåser o småregnar så nu finns det inte mycket snö kvar. Ja de va inte så mycket innan heller, men det va bättre än slasket som blir nu.

Har varit väldigt trött idag. Har försökt att hålla mig vaken sålänge som möjligt. Har suttit här småstunder o lagt harpan, men jag bara nickar till.

Jag pratade med Anita innan, hon har varit hos sin son Janne på sjukhuset igen. Jag vet inte vad jag ska säga om det längre, orden har liksom tagit slut. Jag är maktlös. O jag vet att Anita känner så oxo, även att hon är hos honom så fort hon kan, så hade hon velat göra mer. Men de kan hon tyvärr inte heller. Men bara att hon finns där vid hans sida betyder mycket.

Men nu är det väldigt illa, så här illa har det inte varit någon gång. Jo visst, han har varit nära att stryka med ett X antal gånger, men har klarat sig. Men nu mår han psykiskt dåligt. O är det så konstigt ?

Han vill inte vara med längre. Det är inget annat än bakslag för honom. En snabb rep. Han åkte in 2007 för att göra en gastric bypass, för han är som jag fet.. Ja han va fet. Han hade blivit informerad om allt, även sånt som kunde gå illa.

Vad ingen räknade med va att han fortfarande skulle ligga kvar på sjukhuset 2009 . Han har inte fått äta sen 07, han har dropp, han har fått dricka o han har en pump med smärtstillande.

Magen har varit öppen så gott som hela tiden. Jag tror att de va nov 08 som dom skulle operera allt tillrätta, men vad händer ?

Jo de skiter sig. Tarmen läcker, o han ligger där med alla slangar igen o magen öppen. Ja han har ju självklart skydd, nåt vakum liknande om jag inte minns fel. Jag hör ju allt som Anita berättar, o jag lyssnar verkligen, men nu är det för mycket för mig oxo för att kunna hålla reda på allt.

Vad vill jag med detta ?

Herregud, jag vill ju att dom ska få må bra. Men jag ser ingen ljusning så långt ögat når.

Janne är ännu mer deprimerad än nånsin. Han vill inte mer. O vem kan klandra honom ?  Ingen.  Men självklart så vill ju ingen att det ska hända något ..

Anita är så orolig, självklart. Men hon sa ett par gånger att de räcker med att han dricker ett glas vatten, så spricker hans mage. Om han lämnar sjukhuset klarar han sig inte. Det räcker med att han sliter loss slangarna så ,,,,,,,,, ja.

O vill man inte, så är det lätt att få ett slut på de. Ett glas vatten osv.

Han är 40 år, han borde få vara med sin familj, o få vara en normal Svensson. Inte ligga o bli drogad o plågad bara för att han ville gå ner i vikt.

Tänk er för OM ni ska göra en sån här operation, jag blev lite chockad när jag va hos min läkare sist då hon sa att det antagligen hade gått så långt så att jag inte kan gå ner i vikt själv. Hur kul är det att höra ?

Jag tycker att läkarna o sköterskorna inte har tagit fullt ansvar för honom eller för hans familj. Hade jag varit där skulle jag petat in mitt finger i ögat på dom o frågat om dom mår bra.

Tänk er själva att ligga där utlämnad o inget får veta om vad som ska hända, om det ska hända o när ?

Klart som fasen att man behöver få en psykolog att prata med. Det ska inte vara avklarat på en kafferast. För när man ligger så o mår bara sämre så blir man en mästare på att lura personalen, ja o familjen. Jag hoppas innerligt att personalen har ögonen öppna o verkligen tar allt detta på allvar. O inte med en klackspark som jag tycker att dom har gjort hela tiden.

Visst, de finns dom som har varit gulliga oxo, men att gulla med någon kommer man ingenstans med. Det hjälper som tröst, o de kan man oxo behöva, men Janne behöver allt nu.

Jag glömmer ALDRIG när Marcus låg inne på sjukhuset för sin pancreatit.. Akuta pancreatit tror jag de heter. Han höll på att stryka med o jag va helt förstörd. Att se min son ligga där o må så dåligt. Han fick hästdoser med morfin o hade fortfarande hemska smärtor. Det gick upp o ner hela tiden. Men han kom i alla fall hem till slut tack o lov. Bara dom veckorna där, eller om jag får höra att han inte mår bra idag så stannar mitt hjärta. Det gör ont i hela mig.

Man blir psykiskt slut.

Jag fattar inte hur Janne, Anita, Matte, Micke, Anki m familj orkar. Jo dom måste ju. Men det är tur att dom håller ihop som familj. Annars hade det varit svårt.

Håll tummarna för dom. Ja alla som behöver.

Ljuset de brinner än till alla.

 

Måste ju berätta att jag fick ett samtal i kväll. Jag blev väldigt förvånad, för de va en kompis som jag inte har hört av på länge. Ja vi är sjuka till o från =)   Så det går en tid mellan varven.

Nu mådde hon tack o lov bättre, så det va ju kul att hon ringde. Vi pratade en stund, sen la telefonen av.. Inget ovanligt. Får nog åka in o se till så jag får en ny..

Såg oxo att hon hade lagt en kommentar inne på min fotosida, jag blev jätteglad...

Hon tycker att jag ska ha en utställning med mina bilder... Tack vännen,, men som jag sa så är dom inte tillräckligt bra.

Fast de hade varit jätteroligt.

Vi får höras snart igen. Nu ska jag ta min värkpylla o lägga mig. Kanske somnar jag snart om jag har tur.

Sweet Dreams

Puss I Pannan