Den här bilden ger uttryck i många olika känslor.
Min första känsla jag fick när jag såg den va att tårarna trillade o det snörpte till i hjärtat på mig.
Jag vet inte hur många olika känslor den visar ?
Lycka - glädje
Rädsla - ångest
trygghet - längtan
kärlek , ja jag kan inte komma på fler just nu.
Tystnadens språk pratade jag o Inkan om nyss. Man kan prata med varandra utan att behöva säga något.
Vi pratade om vänner som har cancer. En mycket nära vän har jag förlorat till cancern.
Min sons kompis mamma som jag oxo tyckte jättemycket om.
Det är konstigt hur den som är sjuk oftast är den som är stark. Så har det varit för mig, det är jag som har blivit tröstad. Visst har det varit på båda hållen. Men jag har inte haft den styrkan att kunna trösta som jag har velat.
Men jag har alltid fått till svar att jag kommer att finnas där den dagen då min vän inte orkar att vara den som tröstar o det har faktiskt varit så.
Det är inte så hemskt som det låter, jag har visst funnits där för dom hela tiden. Men när det led mot slutet då visste Lena att jag skulle klara av det.
Det gjorde jag. Det enda jag inte klarade av va att gå på hennes begravning o det har jag dåligt samvete för än idag. Det kommer aldrig att släppa.
Men jag är rädd för döden, o har alltid varit de.
Lena o jag pratade mycket om döden o allt det som jag tyckte va så skrämmande.
Jag fick alltid gråta ut hos henne, ja de fick hon hos mig oxo. Men hon va starkare än starkast innan cancern slog till för hårt.
Sen va jag ett stöd för henne o det kändes bra.
Jag saknar Lena så mycket o jag tror att hon är o hälsar på mig ibland o lever rövare.
Ja nu har kärringa = jag fått fnatt ? Nää jag tror på allvar att hon tittar in ibland. O de känns skönt, jag är inte ens rädd.
Just detta med tystnadens språk så kan en bild säga så mycket. En blick kan oxo säga mycket.
Detta hade jag med Lena o sonens kompis mamma.
Jag kommer ihåg när jag träffade henne på Ica en gång, min blick frågade henne hur hon mådde ?
Hennes blick sa att hon hade fått tillbaka cancern igen.
Mina tårar föll o vi kramade om varandra.
En annan gång så träffade jag på henne utanför Ica. Hon va så fräsch så man kunde tro att hon gjorde reklam för allt som står för det friska o sunda i livet.
Jag blev alltid glad att se henne, hon skrattade o fnittrade jämt. Alltid ett leende o goa ord.
Jag frågade henne hur hon mår ?
O jag fick till svar att cancern hade kommit tillbaka.
Det svaret va jag inte alls beredd att få höra. Sen den gången så har jag ställt mig frågan om jag verkligen vill höra svaret ?
Ja, är det så jag ställer en fråga så är det klart att jag vill höra svaret, men det är inte alltid man är beredd på att få en chock.
Det är faktiskt något man borde tänka på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar