Det var en familj som hade förlorat sitt lilla barn.

Gäddan, jag kom att tänka på den här när jag läste ditt inlägg om Mia katt.

 

Jag skrev detta för några år sen, men jag vet inte om jag har hört eller läst något liknande, eller om den här texten kommer från mig själv ?

Det kan jag inte svara på. Det va en period då jag skrev väldigt mycket, så gott som allt jag skrev kom från mig o inte från någon på nätet. Men som sagt den här kommer jag inte ihåg hur de låg till med.

Något litet till dig o din älskling.

 

Det var en familj som hade förlorat sitt lilla barn. Föräldrarna anklagade sig själva.  

Deras liv fortsatte, men dom kunde inte glädjas åt något. Denna familjen har fler barn. Dessa barnen blev överbeskyddande, för att deras lilla barn inte fanns mer.   

Pappan var ledsen, men han visste att nu efter dessa åren så måste dom gå vidare. Men det var svårt att acceptera. Medans mamman, gråter och inte kunde gå vidare. Hon ville inte släppa taget om detta lilla barn. Den lilla pojken som inte längre finns, drunknade. 

 Han drunknade framför sin familj. Klart att dom känner skuld, när dom inte kunde rädda sitt egna barn. Men dom fick hjälp med att kunna gå vidare.  

Någon sa till dom att deras lilla pojke mår bra där han är. Där fanns inget kallt vatten. Inga ledsamheter, inga sjukdomar. Han såg "ner" på sin familj. Och han såg hur ledsna dom var. Så deras lilla pojke kunde inte glad. Han kunde inte ha roligt när hans familj inte mådde bra.

Den lilla pojken var med andra barn. En dag skulle dom ut på en promenad. Så alla barnen hade varsitt ljus som dom tände. Dom började gå, när någon frågar , varför den lilla pojken inte tände sitt ljus och följde med dom andra ? Pojken svarade

- Det är inte roligt när jag ser att min familj är ledsna. Och ljuset är inte lönt att jag tänder , för det kommer att slockna snart av mammas tårar.  

- Vi ska tala om för din familj att du har det bra. Att dom ska låta sig glädjas åt det dom har. Att dom ska släppa taget om dig, för det är dags nu. Dom ska minnas den tiden du levde, inte den dagen du dog. Dom ska minnas dig som du var. Och det kommer dom att göra.

Detta hjälpte familjen att gå vidare. Att finna glädjen igen. Att tänka på sin lilla pojke med kärlek och inte skuld.  

Nu följer den lilla pojken med dom andra barnen och han tänder sitt ljus. Den lilla pojken vet att han en dag kommer att få träffa sin familj igen. Och han vet att inga tårar kommer att släcka hans ljus.

 

Man ska vara rädd om det man har. Man ska inte ta varandra för givet.

Man vet inte när, var och hur.

 

( det är inte jag som har varit med om det som skrivs i texten )

Anneli 04-02-05

 

 

På den här sidan himlen finns en plats som kallas Regnbågsbron.

När ett djur som varit särskilt betydelsefull för någon dör,
så kommer det till Regnbågsbron.
Där finns ängar och kullar för alla våra speciella vänner
så att de kan springa och leka tillsammans.

Där finns tillräckligt med mat, vatten och solsken,
och våra vänner har det varmt och skönt.
Alla djur som har varit sjuka och gamla
blir återställda till hälsa och vigör;
de som varit skadade eller handikappade blir friska och starka igen,
precis som vi minns dem i våra drömmar från gångna tider.

Djuren är glada och nöjda, utom för en liten sak;
de saknar alla någon väldigt speciell som de varit tvungna att lämna kvar.
Alla springer och leker tillsammans,
men en dag kommer någon av dem att stanna upp och titta i fjärran.

Dess klara ögon är intensiva; kroppen börjar skälva.
Han springer plötsligt ifrån gruppen, flyger över det gröna gräset,
hans ben bär honom fortare och fortare.
Han har sett dig, och du och din speciella vän möts till slut
i en lycklig återförening för att aldrig skiljas igen.

Lyckliga kyssar regnar över ditt ansikte,
dina händer smeker på nytt det älskade huvudet,
och du ser ännu en gång in i de tillgivna ögonen på ditt djur
som så länge varit frånvarande från ditt liv
men aldrig från ditt hjärta.

Sen går ni över Regnbågsbron tillsammans...


Författare okänd...