Tiden går fort även när man saknar en vän som inte finns kvar. Ser man framåt så går de sakta, men blicka man bakåt så har det i alla fall gått ganska fort.
Men jag tror inte att det har gjort de för hennes barn. Jag kan bara förstå hur dom saknar henne.
Jag är fortfarande lessen för att hon inte finns som vän, men min sorg har mer gått över till att vara ledsen för att hon inte är här hos sina barn o sitt barnbarn.
Så har jag alltid känt, men det känns lite som att jag kan ta vara på den vänskapen på ett gladare sätt nu, det kanske är därför som jag tänker ännu mer på hennes barn.
Ah de blir bara fel det jag säger.
Jag önskar att hon vore här med dom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar