För en stund sen ringde telefonen. Jag svarade som jag alltid brukar med ett Hallå eller ett Japp.... Inget namn.
- Är det Anneli G-sson ?
- Eh jaaaa ?
- Ja hej, jag heter Dr xxxxxxx från Akuten bla bla bla bla
- ???? Hej *svamlade nåt*
- Ja,, är det Anneli G-sson ?
- Ja de är de. *hjärtat slår fortare*
Läkaren låter fundersam...
- Har du en son ?
- DUNK DUNK DUNK DUNK det känns som hjärtat är lika stort som kroppen nu. Ont i skallen på en gång. Jo, jag har en son.
Tankarna for hej vilt - jag har ingen bil hemma, hur ska jag ta mig till stan, vem ska ha Teddy, vad är det SOM HAR HÄNT ? Lever han ? Jag hörde inte riktigt vad läkaren sa här.
- Vad är,,, hinner jag säga innan jag blir avbruten.
- Vad heter din son ?
- Marcus viskar jag tyst, det är knappt så jag vågar säga de.
Det blir tyst en bra stund i luren.
- Men du heter Anneli G-sson ?
- Ahhhhhhhhhhh
- Förlåt , det måste blivit något jättefel. Jag är hemskt lessen, men det är fel nummer.
- Vaaaaa
- Ja jag vet inte hur ?
Då trillar poletten ner så jag frågar om personen han söker bor på bla bla bla gatan 17 ?
- Jaa det stämmer.
- Ok, jag bor på 23. Vi är två som heter precis likadant här, så jag borde vara van, men inte nu när det va från akuten.
- Nää jag förstår de, o jag ber så hemskt mycket om ursäkt.
- Det gör inget, skönt att de inte hade hänt min son något.
*hoppas inte att de va nåt allvarligt med den andres son*
Fyyyyyyyyyy faaaaaaaaaaaan säger jag bara vad rädd jag blev.
Aldrig nånsin har jag fått ett sånt samtal som skrämmer mig så från en läkare på akuten.
Måtte jag aldrig vara med om det igen.
Snacka om att kroppen reagerar,,,, ont ont ont, huvet blixtrar, o hjärtat det skenar än.
Ja jag kanske är löjlig, men då får jag vara de.
Jag ringde till Marcus innan o han hade det bra. Han va hos sin pappa o fixade med kompisens bil....
Sen ringde jag till mamma, hon är hos sin kompis i kväll. Jag sa till henne att hon skulle köra försiktigt o att hon måste ringa mig när hon kommer hem, spelar ingen roll hur sent de blir.
Måste lägga mig innan de blir migrän av skallevärken nu....
Sov gott allesammans
Puss I Pannan
Du är INTE det minsta löjlig, vilken förälder som helst hade reagerat exakt likadant!!!! Jag hade säkert hunnit till sjukan innan jag fattat att det inte var mitt barn. INGEN konstig reaktion där inte. Men jag håller med dig, fyyyyfaaaan va jobbigt!!!
SvaraRaderaVilken tur att det inte var din son, men undrar just hur det gått för den andre??? Kram på dig å ha en fin söndag. Åsa
va skrämmande.Hoppas hjärtat har krymt till normalstorlek igen nu.Rädd skulle varje normal människa bli,du är HELT normal,Illan.I alla fall på DET området,haha.Tusen lugna kramar från *mamsi* ;)
SvaraRaderaJAG HADE BANNE MIG SLÄNGT LUREN, IN PÅ TOAN, OCH SPYTT,
SvaraRaderaTROR JAG, HERRE GUD VILKET SAMTAL! - HOPPASS VERKLIGEN ATT HJÄRTAT DITT LUGNAT SIG, OCH INTE FASEN VAR DET LARVIGT ATT RINGA TILL SONEN OCH MAMSEN, - JAG HADE VÄL
FÖR TUSAN ÅKT OCH HÄMTAT SONEN OCH MAMMA;-))
NEJ, DÅ MEN..brrrrrrrrrrrrrrrrr
STÄRKANDE KRAMAR TILL DIG VÄNNEN
/ SIR F
Det är väl det sista man vill höra ett sånt samtal, vad skönt att sonen din mådde bra! :-)
SvaraRaderaKram på dig