"Vi är spritens offer"

 

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta ?

Tycka att det är en sjukdom eller att dom får skylla sig själva ? Jag vet inte var jag står med mitt tänkande..

Men jag vet hur det är att ha en alkoholist i familjen. Tyvärr så känns de lite skämmigt att prata om de, inte för min del, utan för att andra i släkten ska se eller höra det jag pratar/skriver om.

Det va min pappa som drack. Måste säga att han skötte det på bästa sätt, ja om man nu kan säga så..

Han skötte jobbet, tog aldrig semester. Kom alltid i tid, ställde alltid upp för alla, utom sina döttrar. Det gjorde att jag inte tyckte om honom. Ville inte åka till honom ( mina föräldrar är skilda sen lång tid tillbaka )

Min farmor mm ville inte se vad som pågick. När man försökte säga det lite fint för att hon inte skulle bli lessen så ville hon inte prata om de. Tråkigt men sant.

När pappa hade hållit på att dricka ca en vecka ringde han till mig, han orkade inte längre, då kom han till mig för att få stöd. Det va fruktansvärt. Jag ville inte släppa in honom, men jag gjorde de ändå.

Han va ju trots allt min far. Jag försökte få honom inlagd, få honom att inse vad han höll på med. Men näää som alla andra så gjorde han inget fel, eller va nån alkis.. Han kunde ta ett glas o inget mer OM han ville..

Men han ville ALDRIG stanna vid ett glas.

Han ljög, gömde. Jag letade, o kastade skiten.  Jag lovar att man kunde hitta flaskor på dom mest konstiga ställena. Det va inte roligt alls.

Alltid när han kom hem till mig så fick jag ställa mig o laga mat o brygga kaffe så att han skulle nyktra till o må lite bättre. Han blev som ett barn, o jag som hans förälder. Visst ska man ta hand om varandra. Men inte på sånt sätt. Det sätter sina spår... Det går nog aldrig bort helt.

Man känner sig lurad på nåt sätt. Hur eller varför kan jag inte förklara.

Han drack i många år. En gång släpade jag in honom i bilen körde till psykakuten - fick honom inlagd... Han blev så lessen, han tittade på mig o sa att sån här är INTE jag.

- Jo pappa det är precis sån här du är.

Det gjorde ont i mig att göra på det sättet, men det va det enda sättet oxo ,, han måste inse vad som händer. Han/ man klarar inte hur mycket som helst.

Han ville inte ligga kvar där, så han blev dagpatient, fick antabus. Det gick ett tag o han skötte sig. Ja pappa tyckte väl att de va en evighet, vilket det inte va.

Jag hade fortfarande kontakt med öppenvården, men jag fick inte dit pappa nåt mer.

Allt fortsatte som vanligt. Han drack. Jobbade. Drack. Jobbade.  Osv..

Jag tror att de va i början av  - 91 som han blev dålig. Ont i ryggen mm. Han fick ulcerös colit, skleroserande cholangit , blodförgiftning, svamp i blodet osv osv.  Han blev jättesjuk. Magrade, smärtorna blev bara värre o värre. Dom tog alla möjliga prover. Han låg inne i nästan ett år. Till slut va de bara skinn o ben. Läkarna rev sig i huvet för dom kunde inte begripa vad det va med honom. Dom behandlade honom som en cancer patient med morfin osv osv osv.... När han låg där så blev han ju beroende av morfinet bla. Allt gick emot honom.

Läkarna kom fram till att han måste byta lever. Men han fick lova att ALDRIG mer dricka... Jag lovar att han hade ett svårt val. Men han valde sedan att gå med på att få en ny lever.. Ja de låter hemskt, hur kan man ens överväga detta. Sprit eller en ny lever / chans till ett nytt liv.

En kväll i nov - 92 ringde pappa o sa att han omg skulle åka helikopter till Göteborg för dom hade en lever till honom. Han ville bara ringa o säga de. Så vi hann inte med att säga så mycket mer. Självklart blev jag orolig, för det va nog då som jag fattade hur mycket som stod på spel.

Operationsdagen. Så fort dom hade öppnat pappa, såg dom att han hade cancer i levern. Ja, jag fattar inte att dom inte sett detta tidigare. Så många undersökningar o prover som hade gjorts.

Hade dom veta om detta , att han hade cancer så hade han inte fått en ny lever.

Det hade inte spelat någon roll... Operationen gick bra.. Men kroppen ville inte ta emot den nya levern. Dom fick öppna honom igen. Han blödde kraftigt,,, han fick ca 100 påsar blod. Det blödde ur munnen, näsan, öronen, inget funkade längre. Min faster ringde till mig o min syster. Hon sa att vi skulle skynda oss till Göteborg för pappa skulle inte klara sig. Jag glömmer aldrig den kvällen / natten. Det va snöstorm, det va svårt att köra. Det va syrrans man som körde tack o lov. Jag hade inte klarat av de.

Jag va jätterädd hela vägen. Jag fattade inte att de va så illa som de va. Jag trodde ju att han skulle vara vaken, kanske sitta på sängkanten o dingla med benen när vi kom =)

Nope, det gjorde han verkligen inte. Han hade ett värmetak över sig för att kunna hålla värmen. Slangar som gick hit o dit. Han va grå - lila, kall o hård på huden. Jag höll på att svimma när jag kom in till honom. Det va fruktansvärt. Jag ville inte vara kvar där inne, men jag kunde inte bara lämna honom.

Just i det ögonblicket visste jag inte om jag va arg eller lessen. Om jag skulle tycka synd om honom för att han hade en sjukdom eller vara arg på honom för att han valde den jävla spriten ?

Vi satt o vakade hela natten. Jag hoppades väl fortfarande att han skulle öppna sina ögon .... Men det gjorde han inte.

Nästa morgon 10;40 tog sköterskan mig på axeln o sa att du är det dags. Hon såg på apparaterna vad som hände. Dom hade stenkoll hela tiden. Även jag satt o tittade . Jag va så rädd att det skulle börja tjuta när han dog, så sköterskan stängde av ljudet så vi slapp höra de. Man såg hur hjärtfrekvenserna segade mer o mer. Kurvorna blev rakare o rakare.

Sen dog allt ut. Precis som pappa.

Läkarna påstod att det inte hade med alkoholen att göra. Jag sa till dom att dom kan inte påstå nåt annat. All sprit har gjort sitt. För om han inte hade druckit så hade hans kropp klarat av mycket mer än den gjorde då..

Min farmor tog pappas död så hårt att hon gick ner sig väldigt fort. Jag kommer inte ihåg när farmor dog, men pappa dog ju - 92. O jag vet att farmor ville till sin man o sin son.

När pappa hade dött så fick jag sån ångest. Jag fick dödsångest. Jag vågade inte sova själv utan fick be mamma, mammas inneboende som hon hade då, min ena faster o ja , jag kommer inte ihåg mer vem som fick ställa upp på mig.. Men jag är glad att dom gjorde de.

Jag kan känna den känslan jag hade då när pappa dog.. Jag kände mig arg för att han flydde ännu en gång. Han valde den lätta vägen. Han valde att lämna oss.

Jag vet ju självklart att det inte va så. Men känslorna kan man inte styra över. Kan känna mig sviken än i dag.

Jag vet oxo att jag hade samvetskval att jag inte ställde upp mer på pappa... Men jag vet att jag gjorde allt jag kunde. Det va ändå jag som tog hand om honom när han inte orkade ....

Är alkoholen en sjukdom - eller är det ett val man gör ?

Jag kan inte bestämma mig när det gäller de...

Det enda jag vet är att pappa slipper lida mer. Han hade aldrig klarat av ett liv efter allt detta...

Sorgligt men sant.