Dagen som gick va otroligt varm. Har inte gjort speciellt mycket, varit ute i ett par omgångar.
Fram på kvällningen så satte jag mig vid datorn. Klädde av mig för jag tänkte hoppa in i duschen.
Men jag blev sittandes lite längre.
Ahaaa inte bra, det ringer på dörren (ops) De är säkert nån granne men jag kände att jag ville få på mig lite i alla fall =)
När jag öppnar dörren står en lång, stilig o sexig man utanför. Jag blev så glad när jag såg honom, men paff. Undra om han ens kände sig välkommen ?
Jag stod säkert bara där o stammade =)
Han fick i alla fall en kram o de va så mysigt. Vi satte oss i köket o jag satte på kaffe till honom.
Det va så roligt att träffa honom, men jag skämdes.
Jag skämdes nåt så fruktansvärt över mig själv. Över vad det har blivit av mig.
I am nobody. Nobody.
De va inget skoj för han har sett mig förr, på den gamla goda tiden.
Jag kan inte förklara, jo de kan jag men jag tror att jag försöker gömma dom tankarna på något sätt.
Stannar dom inombords så finns dom inte.?.
Hur ska jag få kontrollen över mitt liv igen ? Över min kropp ? Min värk ? Min vikt ?
Att ständigt slåss med denna värk är inte nådigt. Det finns ingen energi över till något annat.
Har du inget att gripa tag i,,, i det allra första så är det nästan lönlöst.
Om man har kommit ett steg på vägen åt rätt håll så blir man glad. Åker man två steg bakåt då är det genast ett minus. Inte + - 0 Utan ett minus.
Åker man minus oftare än plus så kan vem som helst räkna ut hur det slutar.
OM man bara kunde hitta något som hjälpte värken lite bättre så hade allt varit så mycket lättare o roligare.
Usch, de är så många tankar, mörka tankar.
Jag har varit lessen nu ikväll. Ja happy tears för att han kom hit. Sad tears för allt annat negativt.
Jag vill låsa dörren om det som har varit o bara blicka framåt. En gång för alla.
Måste bara hitta första steget.
Sweet Dreams
Puss I Pannan
